Islamisten - Mohamed Omar

 

Så här skrev Realisten om denna bok då den kom ut:

 

I går släppte det nya förlaget Islamiska förlaget Aguéli boken Islamisten av Mohamed Omar. Omar är sedan tidigare välkänd poet men har sedan drygt ett och ett halvt år snarare uppmärksammats sedan han kom ut som radikal muslim. Han blev en avhoppare från det etablerade samhället och har sedan dess liksom tidigare varit het i medierna, nu har han dock angripits av etablissemangspressen.

 

Den nya boken är en samling av hans artiklar främst från 2009 och visar hans ideologiska och religiösa ställningstaganden. Förordet är författat av Lasse Wilhelmson som bland annat berättar om det första mötet dem emellan. Efterordet är signerat Lars Adelskogh, välkänd band annat för boken En tom säck kan inte stå och översättningen av Kritikkuturen. Adelskogh jämför bland annat Omars insatser för Sverige med en artikel av EU-ministern Birgitta Ohlsson där hon manar till avskaffande av landet. Adelskogh menar att utgivandet av Islamisten är svensk islamisms födelse och menar att boken kommer att kunna betyda mycket för såväl islam som för antisionismen. Med sådana hyllningar vore det fel att inte kontakta Mohamed Omar för en intervju.

 

Det blev en intervju om boken men också om skillnader mellan den nationella rörelsen och islam liksom om judenheten och Israel.

 

Denna intervju kommer att missuppfattas av människor som vill missuppfatta den. De som söker bevis på att nationalismen och islam står för samma värderingar kommer att vilja använda denna intervju som ett bevis på likheterna, men även om den nationalistiska och muslimska rörelsen delvis delar tankar om exempelvis judefrågan, så är vägarna fram till slutsatserna väsensskilda. Det innebär dock inte att det är ointressant att studera framväxten av den islamistiska rörelsen i Sverige.

 

Här följer intervjun med Mohamed Omar med anledning av hans nya bok.

 
Mohamed Omar och hans bok Islamisten

Mohamed Omar och hans bok Islamisten

 

Realisten: I det första och absolut längsta kapitlet i din nya bok berättar du om din karriär innan du kom ut som radikal muslim. Det var växande framgångar och popularitet från etablissemangets sida. Nu har de gått drygt ett och ett halvt år sedan du bytte bana. Saknar du inte tiden innan artikeln ”Gaza gjorde mig radikal”?

 

Mohamed Omar: Faktiskt inte. Jag var jämt stressad på den tiden. Det var som att jobba vid löpande bandet. Recensioner, krönikor och föredrag skulle betas av nonstop. Jag hade ingen kontroll över flödet. Det var alltid någon annan som drog i spakarna och bestämde hastigheten på bandet. Nu bestämmer jag själv vad jag vill göra.

 

I boken berättar du om hur etablissemanget drog i dig för att de ville ha en person med invandrarbakgrund som kunde göra olika sammanhang lite mer mångkulturella. Eftersom människorna som styr över media och kulturen i
Sverige behöver invandrare för att legitimera den politik de förespråkar hade du kunnat få många uppdrag och kanske sluta som en nyttig idiot i riksdagen. Kan du inte fantisera om hur det hade varit att serveras framgång, istället för att mötas av motstånd, och ångra ditt val?

 

MO: Trots alla deras lockbeten så har de svårt att rekrytera muslimer. Vi har trots allt en gräns för hur mycket vi kan kompromissa med vår tro. Om du tittar på den svenska kulturscenen så hittar du inte en enda utövande, troende muslim. Inte en enda. Du hittar inte heller många kristna och de kristna du hittar står inte för en autentisk kristendom. De har anpassat sig.

 

Eftersom kraven på de som vill ”segla uppåt” blir hårdare kommer det att bli ännu svårare i framtiden. Vi har hamnat i en situation då man måste välja mellan att leva som muslim och ”hamna utanför” eller offra sin tro och ”komma in”. I Sverige krävs det av alla som vill spela en offentlig roll som politiker, kulturpersonligheter och akademiker och så vidare att de accepterar homosexualitet, feminism, sekularism, darwinism och den så kallade ”Förintelsen”.

 

En muslim kan klara sig ganska långt så länge han inte ställs mot väggen och korsförhörs, men hur länge? Någon gång kommer frågan om homosexualitet upp och då står han inför ett dilemma – att kastas ut från offentligheten, frysas ut, förlora sin position eller att svika sin tro och sina ideal.

 

Islam är helt enkelt inte förenlig med de rådande normerna i vårt samhälle. Man kan därför inte följa islam öppet och uppriktigt och samtidigt till exempel arbeta som journalist, politiker eller universitetslärare. Det är omöjligt. Någon gång blir man avslöjad. Det enda sättet att klara sig är att dölja sin tro och visa ett annat ansikte utåt. Men då stärker man systemet snarare än underminerar det.

 

Det bör poängteras att muslimer inte är ensamma om att befinna sig i denna situation. Kristna sitter i samma båt. Men muslimer är idag mer utsatta för granskning och tankekontroll än kristna och andra dissidenter.

I och med att du gick ut med att du är radikal muslim, eller islamist, försvann de offentliga kanalerna en efter en för dig. Tror du inte att du hade kunnat föra ut mer åsikter till fler åhörare ifall du försökt balansera mellan vad etablissemanget vill höra och vad du vill få fram?

 

MO: Det var så jag resonerade fram till mitt ”avhopp”. Jag trodde att fördelarna uppvägde nackdelarna, det vill säga att jag kunde tjäna islam genom att befinna mig på ”insidan”.

 

Tyvärr är muslimerna förlorare i denna relation. Systemet vinner legitimitet genom att muslimer deltar och muslimernas begåvning slösas bort eftersom de inte kan säga och skriva vad de vill. Man biter inte den hand som föder en.

 

Detta är exakt vad systemet eftersträvar – att unga, begåvade muslimer ska sugas in och neutraliseras så att deras ungdom, energi och kunskap inte ska kunna användas för att gagna islam.

 

Allt eftersom insåg jag att muslimerna måste bygga upp en egen offentlighet vid sidan om där de inte är hämmade av systemets restriktioner. Jag hoppas att muslimerna kommer att starta egna tidningar och bokförlag och helt vända ryggen åt etablissemangsmedia.

 

I denna miljö kan unga begåvade muslimer utveckla sina talanger i frihet och stärka sin egen och andras islamiska identitet. Att muslimer ska arbeta för Dagens Nyheter och Expressen är som att Svenska arbetsgivarföreningen skulle få lön av LO. Muslimer och etablissemangsmedierna representerar olika, krockande intressen.

 

Etablissemanget talar alltid varmt om mångkultur vilken sägs bygga på olika religioner och kulturer som sida vid sida lever och frodas i harmoni och kärleksfullt utbyte. Man arbetar för moskébyggen och beskriver islam som något positivt för Sverige. Men när du kom ut som en radikal muslim så applåderade inte etablissemanget. De tog avstånd. Man kan dra slutsatsen att etablissemangets ideala mångkultur egentligen är en multietnisk monokultur där den gemensamma kulturen är liberalism. Vad tror du om det mångkulturella projektet i Sverige?

 

MO: Jag är inte säker på att man arbetar för moskébyggen. Jag har inte heller hört någon inom eliten beskriva islam som något positivt. Du har dock helt rätt i att mångkulturen bara är en lögn. Det handlar i verkligheten bara om en enda liberal och sekulär kultur.

 

Man har FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som grunddokument kring vilka människor enas. Dessa rättigheter är överordnade religiösa skrifter och kulturella sedvänjor. Man följer inte heller alltid detta dokument till punkt och pricka, men religiösa följer inte heller sina skrifter, och faktum kvarstår att FN deklarationen har betydligt större auktoritet än Bibeln eller någon annan helig skrift. Dessa har ingen auktoritet alls. Religion ses i vårt samhälle som ett problem som tolereras så länge den håller sig på sin plats.

 

”Kultur” reduceras till maträtter, folkdans, musik och språk. Värderingar som strider mot Nyamko Sabunis ”värdegrund” accepteras inte. De motarbetas med kraft: statliga upplysningskampanjer, indoktrinering i skolan och Svenska för invandrare (SFI). Om inget annat hjälper tar man till tvångsåtgärder som till exempel omhändertagande av barn med hänvisning till ”hedersvåld”.

 

”Religion” reduceras till böner och ritualer. Vi har ingen religionsfrihet i Sverige eftersom man endast är tillåten att utöva de ”mjuka” och privata delarna av religionen. Absolut religionsfrihet är lika omöjlig som absolut yttrandefrihet. De som har makten har tillkämpat sig den av en anledning. De sitter inte bara där för att administrera samhället. Makten representerar bestämda värderingar.

 

Din bok är mer en politisk bok än en religiös. Hur kommer det sig att du i Islamisten inte satsar mer på att beskriva din religion?

 

MO: Jag håller inte riktigt med. Flera artiklar beskriver islams lära och även sufismen, islams mystik. Jag kommer att skriva mer om islam framöver. För en introduktion till religionen rekommenderar jag böckerna ”The Vision of Islam” av William Chittick och ”The Heart of Islam” av Seyyed Hossein Nasr.

 

Lars Adelskogh har skrivit efterordet till din bok. Vill du berätta om dina kontakter med honom, hur de uppstod och hur ert samarbete ser ut i dag?

 

MO: Jag lärde känna Adelskogh genom hans författarskap. Medan jag ännu var en etablerad kulturpersonlighet smygläste jag ”En tom säck kan inte stå”. Jag beställde fram den på universitetsbiblioteket i Uppsala. Jag gömde den i en boktrave för att inte väcka negativ uppmärksamhet. Efter mitt ”avhopp” tog han kontakt genom min blogg. Jag blev mycket glad och sedan dess har vi fortsatt skriva till varandra. Jag tycker vi har en god relation. Jag respekterar honom som en lärd man och en mentor. Han är förmodligen en av Sveriges intelligentaste människor. Adelskogh har korrekturläst Islamisten. Vi har ett gemensamt intresse i revisionismen. Han har föreläst flera gånger i Uppsala för Studiegruppen Aguéli. Jag tycker det är viktigt att revisionisternas rön når nya målgrupper, framför allt araber och muslimer i allmänhet.

 

Samma fråga vill jag ställa om Lasse Wilhelmson som skrivit förordet. Hur uppstod era kontakter och hur ser ert samarbete ut?

 

MO: Jag lärde känna Wilhelmson 2007 genom en gemensam vän. Han har lärt mig mycket och öppnat mina ögon för judiskt inflytande i kultur och politik. Min intervju med Wilhelmson (”Värstingen” 31/3 2009) var en vattendelare. Det var efter den intervjun som alla ställde sig i kö för att ta avstånd från mig. Särskilt vänstern upprördes över Wilhelmsons avslöjanden av kopplingar mellan socialism och sionism.

 

En annan som du har haft kontakt med är Ahmed Rami.

 

MO: Ahmed Rami är en av få muslimska intellektuella i Sverige. Han är dessutom antisionist, vilket gör honom ännu mera värdefull. Radio Islam är förmodligen den bästa och mest faktaspäckade antisionistiska hemsidan i Sverige. Den håller internationell klass. Jag har lärt mig mycket av Radio Islam och av vänskapen med Ahmed Rami. Han är så att säga islamismens, arabismens och antisionismens ”grand old man”. För mig är han en outsinlig källa till kunskap om arabvärldens historia, kultur och politik. Rami förenar arabism och islamism. Hans böcker borde läsas av varje svensk muslim som vill engagera sig politiskt eftersom de innehåller unika och ovärderliga insikter och erfarenheter. Jag ser Rami som en pionjär och vägröjare. Jag tycker att Radio Islams sändningar borde ges ut i en CD-box tillsammans med en broschyr som berättar Ramis och radions historia. De måste bevaras för framtiden. Alla frågor som diskuteras i hans böcker är fortfarande aktuella. Ahmed Rami har också gjort en stor insats i att knyta kontakter mellan muslimer och europeiska revisionister.

 

När islams intellektuella historia i Sverige ska skrivas kommer man att hitta två tendenser, den traditionalistiska/mystiska och den politiska/antisionistiska. De båda tendenserna överlappar självklart varandra, till exempel var både Lindbom och Aguéli politiska. Men i det stora hela representeras traditionalismen av Ivan Aguéli och Tage Lindbom och antisionismen/aktivismen av Ahmed Rami. Jag försöker förena och bygga vidare på båda dessa arv. Jag ser mig som en arvtagare och förvaltare av både Aguélis, Tage Lindboms och Ahmed Ramis anda. Jag bidrar självklart också med mitt eget.

 

I boken nämner du att du tidigare umgicks mycket med Jonas de Geer. Har ni fortfarande kontakt och hur ser den i så fall ut?

 

MO: Vi umgicks inte särskilt mycket. Vi träffades sporadiskt. Han föreläste en gång på studentföreningen Heimdal i Uppsala. Jag besökte också honom i Stockholm. Han och hans vänner introducerade mig till konservativa och traditionalistiska tänkare. Idag har vi knappt någon kontakt.

 

Tage Lindbom har förärats ett kapitel i boken. Vad har han betytt för din utveckling?

 

MO: Lindbom har fascinerat mig. Han var en mycket speciell människa. Jag har intervjuat hans son. Lindbom tillhörde sufiorden Maryamiyya som numera leds av Seyyed Hossein Nasr. Före honom leddes orden av Frithjof Schuon. Det är svårt att sammanfatta Lindboms insatser. I hans böcker finns en skarp kritik av den moderna civilisationen.

 

Sedan du intervjuats av och intervjuat flera kända personer inom den nationalistiska och identitära miljön och några nationalister dök upp på Quidsdagen där du talade har en debatt rasat på olika nationalistiska hemsidor om hur kontakten bör se ut mellan etniskt medvetna svenskar och den muslimska rörelsen. Jag antar att liknade funderingar funnits hos muslimer. Själv är jag skeptisk till att exempelvis arrangera demonstrationer tillsammans, främst av det enkla skäl att jag inte tror att det gynnar någon av arrangörerna, medan jag ser positivt på dialog. Med denna långa inledning på frågan undrar jag dels hur du ser på den nationella rörelsen i dag och hur du ser på samarbete och dialog mellan muslimer och nationalister?

 

MO: Jag är för dialogen. Alla är välkomna att komma på demonstrationer. Men att arrangera dem ihop är inte bra. Jag tycker inte att vi muslimer ska inkräkta på andra politiska rörelser. En för nära relation är inte bra då den kan hindra båda parterna från att genomdriva sina agendor av rädsla för att stöta sig med den andra. Låt muslimerna och nationalisterna utvecklas var för sig i full frihet med egen identitet utan att oroa sig för vad den andra ska tycka, men med intellektuellt utbyte. Jag läser gärna er litteratur och lyssnar gärna på era föreläsningar men jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i er politik. Det skulle kunna leda till splittring i vardera läger.

 

Det som du fått hårdast kritik för är din antisionistiska hållning. Varför tror du det är så känsligt att kritisera Israel och judar i Sverige?

 

MO: Det beror på judarnas maktställning i Sverige. Judarna var andra världskrigets segrare. De har aldrig haft det så bra som nu. Stor del av västerländska medier ägs av judar och de använder detta inflytande för att bevaka sina intressen. Just nu upplever judarna den islamiska väckelsen som det största hotet mot deras maktställning. Som svar på detta hot uppmuntrar man den så kallade ”islamofobin”. De vill undvika att muslimer organiserar sig, utbildar sig och börjar påverka i västerländska samhällen. Men judarna är inte eniga, det finns konflikter mellan dem.

 

En klar majoritet av våra läsare är starkt kritiska till islam, många hävdar islams rätt att spridas och utvecklas i den muslimska världen men inte i Sverige. Kan du förstå dessa tankar?

 

MO: Deras hållning är inte logisk. Om islam är sann är den sann för alla, om den är falsk är den falsk för alla. Antingen så är Jesus Guds son eller inte. Han kan inte vara Guds son för dig, men inte för mig.

 

Islam är för muslimerna inte en arabisk religion, den är gudomlig. Arabiska är dock ett sakralt språk, som sanskrit för hinduerna.

 

Vad vill man ha i Sverige? Kristendom? Men i så fall vill man ha kristendom även i islamiska länder eftersom om den är sann är den sann för alla. Antingen så var Jesus Gud eller så var han det inte. Var han Gud så måste jag lyda hans missionsbefallning som finns i upptecknad i evangelierna. Om jag inte lyder är jag en syndare. Vi hamnar i en konflikt. Jag tror att islam är sann och vill sprida sanningen, någon annan tror att kristendomen är sann och vill sprida den.

 

Det är en oundviklig konflikt. Det är naturligt att muslimska länder försöker hämma kristen mission i sina länder. Det är bra. Jag är mot kristen mission eftersom jag inte tror att kristendomen har hela sanningen. Jesus var inte Gud eller Guds son, utan en profet och en människa. I detta instämde även Viktor Rydberg som skrev ”Bibelns lära om Kristus” (1862).

 

Jag är dock för islamisk mission eftersom jag tror att islam har hela sanningen. Man kan inte bara vara för eller mot mission. Man kan inte bara svara på frågan är mission bra eller dåligt. Man måste fråga: Vilken mission? För vilken religion? Vad är det man förkunnar?

 

Om jag tror att Koranen är Guds ord så måste jag lyda Gud när han säger: ”Kalla till din Herres väg”. Om jag inte lyder på grund av lathet är jag en syndare, men om jag inte tror att denna befallning kommer från Gud och är bindande har jag avfallit från islam och har inte längre rätt att kalla mig muslim.

 

Jag finner din bok mycket intressant och läsvärd. Främst är det den första delen, ”Min berättelse”, som jag finner oerhört intressant. Egentligen finns det mycket som skiljer oss åt men ändå, eller kanske därför, får jag ut mycket av boken. Kan du berätta varför man som svensk ickemuslim, eller rent av islamkritiker, ska köpa din bok?

 

MO: Nationalister, troende kristna och muslimer delar en gemensam erfarenhet av ”katakombtillvaro”. ”Källarmoskén” är inte bara en fysisk plats utan också ett tillstånd som delas av andra dissidenter. I boken kan även andra grupper finna argument som de kan använda i sin kritik av den rådande ordningen.

 

Israelfrågan är något som du skrivit mycket om och som återkommer i boken. Vad ser du för lösning på denna fråga?

 

MO: Lösningen är att Israel upphör att existera. Israels existens är roten till alla problem. I dess ställe kräver muslimerna en odelad arabisk och islamisk nation. Kampen kan ske på flera sätt, både genom våld och icke-våld, men målet är detsamma. De judar som vill kan få leva kvar beskyddade av den islamiska staten.

 

I boken antyder du att det kan tänkas komma en annan bok längre fram som går djupare in på din tid inom kultureliten. Jag håller tummarna för en sådan bok. Har du nu planer på kommande böcker och vad ska de i så fall handla om?

 

MO: En kommande bok skulle enbart bestå av anekdoter från min tid i kultursvängen. Berättelser om möten med författare och politiker och så vidare. Minnen från föredrag och tevedebatter. Jag har flera bokprojekt på gång. Den som lever får se.

 
199 kr 159,20 kr
Varav moms: 31,84 kr
Lagerstatus: Tillgänglig

st